Smålandsposten avvinklar
Kategori: Allmänt
Ledarna på tidningen Smålandsposten (www.smp.se) är lite unika i mediasverige på så sätt att de gärna ger sig i kast med känsliga ämnen som de avhandlar på ett förvånansvärt ovinklat sätt. Deras ledarkrönikor är alltid intressanta att läsa just därför då de i många fall även är kritiska mot deras kollegors bristande objektivitet.
De är inte rädda för att ta upp tabubelagda ämnen såsom feminismens baksidor, kultur, media, rasism, politik osv och jag tycker att de klarar av balansgången mellan att informera och att vara neutrala på ett utmärkt sätt. Det är min förhoppning att fler lokaltidningar ska ha modet att agera på samma sätt.
Smålandsposten är utmärkt duktiga på att göra det som jag uppskattar allra mest: De låter läsaren tänka SJÄLV utan att försöka uppfostra den.
Här är ett exempel på en krönika från 1 dec 2012 som handlar om dagens hetaste potatis: SD:
SD och medier som vill uppfostra
Under 2,5 veckor har Sverigedemokraterna skakats av kriser; rasistiska och sexistiska smädelser, lögner och järnrör. Toppföreträdare har lämnat sina uppdrag. Opinionsmätningar visar att väljarnas stöd är oförändrat eller ökar.
Hur går det ihop? Populära förklaringar är att all uppmärksamhet – även negativ – gynnar SD, och att varselvågen får människor med svag ställning på arbetsmarknaden att bli mer invandringskritiska.
Dessa förklaringar äger nog sin relevans, men en faktor kan vara ännu viktigare: Allt fler människor tröttnar på att uppfostras av medier.
Mediernas hantering av SD-skandalerna bör delas i två kategorier; nyhetsrapportering och kommenterande journalistik. Den rena nyhetsbevakningen har inte skilt sig från hur det brukar se ut vid politiska skandaler. Visst har det varit ett drev, men inte mer än vad det var under turerna kring Håkan Juholt. Om människor bara hade tagit del av nyhetsrapporteringen kring SD-krisen och fått dra sina egna slutsatser hade SD:s opinionssiffror sannolikt fallit som Juholts gjorde.
Men människor har inte fått dra sina egna slutsatser, för vid sidan om nyhetsrapporteringen finns den kommenterande journalistiken; ledare, krönikor, ”analyser” och diverse kulturtexter. Den kommenterande journalistiken har inte skött sitt uppdrag väl under SD-skandalen. Det har skrivits oproportionerligt mycket, och ofta har skribenterna i sin iver att ta avstånd från SD buntat ihop järnrörsligan med partiets sympatisörer och förklarat att de alla är rasister och fascister.
Den varslade industriarbetaren som är rädd att skatterna inte räcker till välfärden är alltså fascist? Mamman i Rosengård som vill att barnen ska få klasskamrater med svenska som modersmål är rasist?
SD-politiker som beter sig som huliganer ska kritiseras hårt. Men att samtidigt idiotförklara de människor som av olika anledningar sympatiserar med SD tyder på att de kommenterande journalisterna har slutat att vara nyfikna på omvärlden, att man i stället vill uppfostra.
Under Juholtdrevet arbetade jag på en ledarsida där vi medvetet valde att ligga lågt, vi skrev få och strikt politiska (ej hånfulla eller sarkastiska) kommentarer. De flesta borgerliga ledarsidor agerade likadant. Hittills under SD-skandalen verkar strategin vara den motsatta: Ös på bortom det monomanas gräns, håna, idiotförklara och bunta gärna ihop toppolitiker med sympatisörer.
Många människor tar det nog som obehagliga, storhetsvansinniga uppfostringsförsök från de kommenterande journalisterna. SD kunde ha straffat ut sig själva men i stället blev det en motreaktion, en protest mot det massmediala prästerskapet. SD borde tacka de kommenterande journalisterna för opinionsframgångarna.
Marika Formgren
Gå gärna in på smp.se's ledarsida och ta del av andra intressanta krönikor och se hur mycket de skiljer sig från de opinionsbildande krönikorna vi möts av i exempelvis de "större" kvällstidningarna.
Smålandsposten
De är inte rädda för att ta upp tabubelagda ämnen såsom feminismens baksidor, kultur, media, rasism, politik osv och jag tycker att de klarar av balansgången mellan att informera och att vara neutrala på ett utmärkt sätt. Det är min förhoppning att fler lokaltidningar ska ha modet att agera på samma sätt.
Smålandsposten är utmärkt duktiga på att göra det som jag uppskattar allra mest: De låter läsaren tänka SJÄLV utan att försöka uppfostra den.
Här är ett exempel på en krönika från 1 dec 2012 som handlar om dagens hetaste potatis: SD:
SD och medier som vill uppfostra
Under 2,5 veckor har Sverigedemokraterna skakats av kriser; rasistiska och sexistiska smädelser, lögner och järnrör. Toppföreträdare har lämnat sina uppdrag. Opinionsmätningar visar att väljarnas stöd är oförändrat eller ökar.
Hur går det ihop? Populära förklaringar är att all uppmärksamhet – även negativ – gynnar SD, och att varselvågen får människor med svag ställning på arbetsmarknaden att bli mer invandringskritiska.
Dessa förklaringar äger nog sin relevans, men en faktor kan vara ännu viktigare: Allt fler människor tröttnar på att uppfostras av medier.
Mediernas hantering av SD-skandalerna bör delas i två kategorier; nyhetsrapportering och kommenterande journalistik. Den rena nyhetsbevakningen har inte skilt sig från hur det brukar se ut vid politiska skandaler. Visst har det varit ett drev, men inte mer än vad det var under turerna kring Håkan Juholt. Om människor bara hade tagit del av nyhetsrapporteringen kring SD-krisen och fått dra sina egna slutsatser hade SD:s opinionssiffror sannolikt fallit som Juholts gjorde.
Men människor har inte fått dra sina egna slutsatser, för vid sidan om nyhetsrapporteringen finns den kommenterande journalistiken; ledare, krönikor, ”analyser” och diverse kulturtexter. Den kommenterande journalistiken har inte skött sitt uppdrag väl under SD-skandalen. Det har skrivits oproportionerligt mycket, och ofta har skribenterna i sin iver att ta avstånd från SD buntat ihop järnrörsligan med partiets sympatisörer och förklarat att de alla är rasister och fascister.
Den varslade industriarbetaren som är rädd att skatterna inte räcker till välfärden är alltså fascist? Mamman i Rosengård som vill att barnen ska få klasskamrater med svenska som modersmål är rasist?
SD-politiker som beter sig som huliganer ska kritiseras hårt. Men att samtidigt idiotförklara de människor som av olika anledningar sympatiserar med SD tyder på att de kommenterande journalisterna har slutat att vara nyfikna på omvärlden, att man i stället vill uppfostra.
Under Juholtdrevet arbetade jag på en ledarsida där vi medvetet valde att ligga lågt, vi skrev få och strikt politiska (ej hånfulla eller sarkastiska) kommentarer. De flesta borgerliga ledarsidor agerade likadant. Hittills under SD-skandalen verkar strategin vara den motsatta: Ös på bortom det monomanas gräns, håna, idiotförklara och bunta gärna ihop toppolitiker med sympatisörer.
Många människor tar det nog som obehagliga, storhetsvansinniga uppfostringsförsök från de kommenterande journalisterna. SD kunde ha straffat ut sig själva men i stället blev det en motreaktion, en protest mot det massmediala prästerskapet. SD borde tacka de kommenterande journalisterna för opinionsframgångarna.
Marika Formgren
Gå gärna in på smp.se's ledarsida och ta del av andra intressanta krönikor och se hur mycket de skiljer sig från de opinionsbildande krönikorna vi möts av i exempelvis de "större" kvällstidningarna.
Smålandsposten
